Motivation till "lagom" sökes!

Hej!
Jag är väldigt överviktig, men har försökt sen några veckor att gå ner, har bara (gått ner 3 kilo, och idag hade jag gått upp ett av dom). Eftersom jag i flera år haft ätstörningar, (fast det är mkt bättre nu), så har jag en tendens att bli bara bli motiverad när jag tänker "allt eller inget", när jag planerar min viknedgång. Antingen blir jag motiverad när jag tänker typ "hård diet, massa träning", eller när jag tänker "supernyttigt, supersunt, viknedgång" (typ...) Eftersom jag snart ska börja en dagvårdsbehandling mot min ätstörning, där konceptet går ut på att för mej äta "normal mat", 2000 kalorier om dan ungefär, (och varken superlightmat eller onyttig mat, så känns det svårt att känna mej motiverad, eftersom det ligger lixom MITT I "Allt eller inget". LAGOM väcke inte min motivation!
Men jag tror verkligen att det är en bra behandling, gick en provvecka där innan jul, och jag gick ner 2 kilo på en vecka, trotts 2000 kalorier normal mat om dagen!MEN, frågan är alltså då: Finns det nån som känner igen sej, eller har förslag på hur jag ska kunna bli mer motiverad av detta "lagom"?

Jag tror (med reservation för att jag inte har någon utbildning!!!) att det där med "lagom" är en del i tillfrisknandet ifrån ätstörningar.
Nu vet jag inte vad för sort du är drabbad av. Men det jag utvecklat under min 22 levnadsår är defenitivt något jag jämställer med ätstörningar. Jag har aldrig fått någon diagnos eller varit på någon behandling så att kalla det för ätsörning kan nog störa den del (ber om ursäkt till er).
Men jag har insett, efter många års matmissbruk (och ett underligt förhållande till mat över huvudtaget) att det handlar inte om att gå ner i vikt. Det handlar inte om att göra en fysisk förändring i första hand.
Det är den lätta biten. Alla som är överviktiga vet hur man tar sig ur det. Man äter mindre och nyttigare mat och börjar träna. Lätt som en plätt! Men så är det inte! Om det vore så lätt skulle ingen vara överviktig!

Det svåra, det som stoppar en människa från att träna eller äta nyttigt är det som sitter i huvudet!
Det är den förändringen som är den viktiga!
Så att få in det där "lagom" i ditt huvud, det min vän, är din utmaning. Jag är likadan. Jag vill att allt ska hända på en gång, NU.NU.NU! Helt igår... och fort ska det gå.
Men det är inte så. Jag är inte heller motiverad av lagom.Och jag tänker precis likadant som du... "jag har ju bara gått ner 3 kilo och dessutom upp 1" men om du "bara går ner 3 kilo och upp 1" flera gånger... då blir det många fler kilon ner än man tror. =D
Jag fick en sådan uppenbarelse för ett par dagar sedan. Jag har varit arg och ledsen på mig själv för att jag inte har gått ner i vikt. Men jag skriver upp mina mått och min vikt i en lite anteckningsbok varje vecka och har gjort sedan oktober förra året ungefär.
Jag räknade ut hur många cm jag har tappat i midjan sedan dess och fick en chock.
Testa det! Och vänj dig vid att skynda långsamt. Tvinga dig själv att skynda långsamt och kolla med jämna mellanrum vad du har åstadkommit under en längre tid. Det motiverar det är jävla "lagomet" som man hatar så mycket, och det får en att inse att lagom är bäst.
Lycka till!!!

Tack för ditt svar!
Vill bara säga att jag tror oxå att det där "lagom-tänkandet" är en del av tillfrisknandet. Jag var på gränsena att få anorexi i 17-årsåldern, sen fick jag typ bullimi, och har nu diagnosen "u.n.s" (Utan Närmare Specifikation). Det du skriver verkar vettigt!
Det där "lagomet" är kanske t.o.m nyckeln, iaf långsiktigt. Och som du skriver, så kommer kanske motivationen när man ser "lagomets" resultat.
Lycka till med ditt lagom, så ska jag kämpa på med mitt! ;)

Hej,
Jag tycker att lagom har fungerat bra för mig. Att äta rätt men att äta lagom av allt. Det får en att lyckas i längden.
Jag började äta mer lagom, also lite av allt för 2 år sedan. Det jag slutade helt med var godis. Nu har jag gått ner över 30 kg. Att få in ett normalt ät beteende är just lagom. Lycka till och lyssna på alla råd du får. Övertala dig själv att du ska klara det med den hjälp du kommer att få.

Grattis, det var verkligen starkt gjort! Och tack så mkt, jag ska verkligen försöka! =)

Tjena Doris!

Jag är 22 år och har ett förflutet som överviktig också. Anledningen till att jag är medlem här är mest för att hålla lite koll på vad jag själv stoppar i mig. Nu till din situation. Jag förstår dig till 100% vad du menar med att det är svårt att hitta motivationen till "lagom-dieten". Det var precis i samma fälla jag en gång hamnade.

Om du söker motivation så hade jag, om jag var du, testat att byta ut något mål mot exempelvis Modifast. Modifast är enligt mig den godaste måltidsersättningen och var slutligen den som gjorde att jag lyckades tappa mina 15 kilo. Jag började först med att få ordning på mina matvanor.

Jag åt frukost, lunch, middag. Inte optimalt men enkelt genomörbart.
Jag strök all läsk (dock ej lightläsk, det drack jag i mängder:))
Sedan började jag äta mellanmål i form av frukter mellan passen.
Frukost, MM, lunch, MM, middag och till sist kvälls MM. Sedan började jag sakta men säkert att fasa ut de fasta målen och ersätta med modifast för att "boosta" igång viktminskningen. Detta tror jag fungerar ännu bättre om man är kraftigt överviktig och lider av fetma.

Jag vet inte om min variant är optimal och ännu känsligare är det säkert för dig som har haft problem med detta. Hoppas du kan tolka mitt inlägg som lite inspirationstal iaf :) Allt går att lyckas med om man bara kämpar!

Lycka till!

Tack så jättemkt för ditt svar! =) Har under två veckor nu gått i ätstörnings behandling måndag till fredag o då ätit ungefär så, fast inte modifast, för det är förbjudet där, o jag måste äta den vanliga mat som dom räknat ut åt mej. Men vem vet, det kanske blir modifast efter det, ska köpa en sån imorron o testa tror jag! =)

Hur ska jag skriva detta nu då utan att "trampa någon på tårna"...

Jag känner bara stopp, stopp, stopp!!!
Alla skriver så bra ända tills jag läser det här med måltidsersättningen (modifast).

Nu var det ju "lagom" du var ute efter och du går ju på "behandling" där det är föbjudet med måltidsersättning. Jag kan svära på att det finns en anledning till att just den regeln finns.

Det som triggar igång iaf mig när jag läser, är att i min hjärna händer detta: Jag läser "modifast = -15kg"!!! (jag gissar att samma sak händer dig..??) Jättebra ju.. men då borde det ju rimligen också betyda "ingen modifast = +15kg" och det är just så jag tror sker. Jag känner spontant att du ska gå din "behandling" och där ska du göra som de säger, för de vet vad de talar om. Då kommer du att nå ditt mål LAGOM och du kommer att kunna leva så resten av ditt liv och DET är det bästa för kropp & själ. Lycka till! ;D

Oj vad jag håller med föregående talare! Måltidsersättningar är inte alls bra. För något år sedan åt jag det (bytte ut lunch och middag) i en vecka - jag har aldrig i mitt liv tänkt så ohälsosamma tankar om mat, min kropp och mig själv i allmänhet. Det hela eskalerade till att jag på helgen (alltså efter 6 dagar utan vettig mat) drack två drinkar, vilka gick rakt ut i blodet eftersom min kropp suktade efter vadsomhelst med energi i, kräktes ned en hel toalett, förlorade emdvetandet och fick bäras hem... Jag kommer ALDRIG mer att vara så dum att jag försöker ta den "enkla vägen" och jag tycker att du som verkar ha mycket värre problem med dina tankar kring dig själv och din vikt än vad jag hade ska hålla dig jävligt långt borta från nutrilett, modifast och alla annan sån skit. Lyssna på dina "lärare" och lär dig äta på ett sätt som kommer att fungera resten av ditt liv istället.

Kram och lycka till!

Hej! Det blev lite sent svar, för jag har inte vart inne här på ett tag, har vart på ätstörningsbehandlingen i 8 veckor nu, och tänkte bara säga att det är det bästa som hänt mej. Mina tankar har utvecklats väldigt mkt redan, och jag tror inte att jag nånsin kommer testa nån modifast, eller andra måltidsersättningar. Och jag fattar inte att jag bara för en så kort tid sen skrev att jag kanske skulle det! Ni som skrev de senaste två inläggen har helt rätt.

dessutom, tror jag att jag äntligen, ÄNTLIGEN håller på att hitta min "motivation till lagom", och det känns så otroligt bra! Jag är naturligtvis inte alls helt "botad" eller frisk än, men känner defenetivt att jag är på rätt väg! =)

man kan inte säga -15 kg = +15 kg utan modifast. Tänk så här.

Kvinna 60 kg förbränner då 30*60 = 1800 kcal per dag
Kvinna 100 kg förbränner då 30*100 = 3000 kcal per dag

Ja, då blir det sunt att äta lagom för att gå ner för att det blir en minskning på 1200 kcal per dag = 1200*7 = 8400 kcal /vecka. Ett kilo är ca 7500 kcal. Man går alltså ner drygt ett kilo i veckan.

Men tänk sen när man kommit ner till 67 kg och vill gå ner de där 7 kilona. Då är det bara 7*30 = 210 kcal per dag man äter mindre än kroppen förbränner. Du får vänta på att gå ner ett kilo i 7500/210= ja drygt en månad. Väldigt svårt att motivera sig för det. Byter man ut ett mål och får bort sisodär 500 kcal per dag till så går resultatet fortare. Sen när man hamnat rätt och gärna 3-4 kg under börjar man äta lagom och på den mängd man behöver. Dessa 3-4 kilon att kunna gå upp. För nåt går man upp när man fyller glykogenförråden och vätska och allt. Omöjligt att undgå. Alltså 1800 kcal om man väger 60 kg och lite extra om man tränar. Jag förespråkar ej modifast, aldrig använt. Kör heller på att äta lite och försöka springträna.. Men det är behövligt att ligga ganska långt under den normala förbränningen för att förbränna fett. Kroppen vill spara på fettet. Så 200 kcal under dagsbehov behöver inte generera i viktnedgång ens. Kroppen sparar in på annat.. Problemet är att när man svultit bort kilon, vilket man alltid gör eftersom kroppen fått använda fett när ej tillgång på energi finns i glykogenförrådet. När man sen börjar äta får man tyvärr en ganska okontrollbar hunger som gör att man överäter...och överäter. Så klart man ska satsa på lagom, speciellt om man är ganska rejält överviktig. Men för några få kilon måste man äta tråkigt lite

Ps mina siffror är ej fakta. Finns olika angivningar överallt och sen beror det massa på om man är byggd på muskler eller fett såklart. Ville bara ge lite matematik i frågan..

Dessutom tror jag inte att du som skrev +15-15 menade ordagrant, håller med dig till fullo. Man behöver lära sig äta rätt i första hand, annars hamnar man i samma vanor utan den strikta pulverpåsen. Ville bara en liten annan vinkel.

Ett ganska så bra inlägg, förutom detta:

Ett underskott på 200kcal innebär per definition att 200kcal (eller ~840kJ) energi saknas. För att energiekvationen ska gå ihop måste den energin komma från någonting, vilket då är kroppsfett, muskler (protein) eller glykogen - där sannolikheten är stor att det är största delen kroppsfett som dessa 200kcal kommer tas ifrån.

Kroppsbyggare t.ex. som ska ta sig till tävlingsform ligger ofta på ett väldigt litet underskott i slutet av dieten då de har lite fett kvar att ta av, för att minimera risken att muskelprotein kataboliseras. Då är det inte ovanligt att nått/några hekto/hekton är vad som är realistiskt att gå ner under en vecka.

Vad glad jag blir att se dig skriva detta! Härligt! Var snäll mot dig själv så kommer det gå superbra tror jag.
Många kramar

Man brukar säga att kroppen är villig att släppa ifrån sig 70-80 Kcal för varje kilo fett per dag.

Så om en person väger 80 kilo, med 20% kroppsfett (0,20*80 = 16 kilo fett)
Med andra ord så kan personen maximalt ligga på 1120 Kcal underskott per dag, mer än så kroppen försöka kompensera underskottet genom att ändra på BMR (basalomsättning), börja använda fettfri massa (ben, vätska, organ, vävnader och muskler), och eventuellt ställa in sig på svältläge.

Så det är lite trist och se hur en del, framförallt unga tjejer, har som mål med 400 Kcal per dag :/

Jag sa som sagt att jag inte kan fakta. Så ni har säkert helt rätt. :)

Jag har läst en del och sen lärt känna min egen kropp. Men jag märker att när jag nu bantar och äter kanske 1400 kcal..eller nåt. Så märker jag att jag blir mer frusen, eller mindre varm. Då måste ju kroppen generera mindre värme innefrån. Alltså förbruka lite mindre energi än om jag ätit precis så mycket som jag brukar. Märker också att när jag äter som jag vill och äter lite för mycket några dagar och sen normalt gör inte kroppen så att jag går upp genast i fettvävnad. Utan det sker när jag äter mer i en längre period. Ganska länge när jag märker att jag äter mer än jag bör står vågen stilla. Men sen efter ett par veckor börjar den gå upp och då ganska flitigt. Kanske 2-4 kg på tre veckor. Har lite problem med att småäta chips och godis när jag pluggar och ej får sova många timmar per natt pga småbarn. Kompenserar med snabb energi som går direkt ut i blodet. Ej hållbart men effektivt när man håller på att stupa. :) Men nu har jag börjat undvika småätandet. Jag brukar gå runt hemma och tycka att det är varmt med öppet fönster på vintern typ när jag överäter och nu är jag lite kall om fingrar och fötter. Och jag svälter absolut inte. Men alla kroppar är ju olika.. Och jag kanske ser det jag vill se. :) Lycka till allihopa till ett nyttigare liv. Viktigare än vikten!!

Mycket bra skrivet tycker jag. Aldrig hört om sådana siffror förut och över 1000 i under skott (för denna 80 kgs person) är väldigt mycket under ändå tycker jag. Så det borde dessa 400-kcal-per-dag-tjejer kunna satsa på. Och ändå få relativt snabbt resultat :)

Ja det brukar man, men den studien som jag antar att du menar(Alpert, 2005) är inte relevant för alla. Resultaten är medelvärden och således kommer individvarians att avgöra var någonstans var och en av oss landar. Vidare så är det högst sannolikt att följande påverkar resultatet/siffran:
1) träning (eftersom det mobiliserar fett)
2) hur vettig kosten är

Sen kan man fråga sig hur de mätte förlusten av fettfri massa också. Om det bara är glykogen så är det skitsamma. Det intressanta är när muskelprotein kataboliseras.

Att beskriva hur ätstörnings-behandlingen är upplaggd, samt alla siffror och uträkningar skulle bli ett låååångt inlägg, som jag inte kan/hinner skriva nu. Men jag vill bara säga att när jag startade denna diskusion, (som för övrigt ligger under rubriken ÄTSTÖRNINGAR och inte bantning) var jag också insnöad på siffror, ALLT handlade om det. Hela mitt liv handlade om hela denna matematiska vetenskapen runt vikt, bantning, osv, osv. Det är mkt som stämmer, och är sant, och det ger säkert resultat för många, MEN jag har haft olika allvarliga ätstörningar sen jag var tretton, och för att komma ifrån detta, som jag nu börjar göra, måste jag KOMMA IFRÅN hela det här "siffer-vetenskapskontroll-behovet". Det var ju trotts allt det som efter anorexin fick mej att tappa kontrollen, och på lång sikt bidragit stort till min stora övervikt nu, och utvecklandet av andra ätstörningar.
Det är klart att jag inte ska strunta i att kolla vikt, hålla koll på matintag och följa mitt motions-scheema, men innan jag blivit tillräckligt frisk, så gör dom det mesta uträkningar o sånt åt mej. Och jag kan koncentrera mej på de psykiska bitarna, med mer.
Vad jag vill säga är att- tack för alla bantnings-tips, siffror och matematik-teorier, jag uppskattar vekligen att så många svarat och försökt hjälpa mej! =)
Men när när det handlar om ätstörningar (iallafall tror jag det) är det nog viktigt att ha LAGOM kontroll, inte SNÖA IN på minsta kalori och gram, osv. JAG mår i alla fall bättre än nånsin, och nu har viktuppgången stoppats, och börjar tom vända neråt.
Det går kanske inte fort, men det var ju faktiskt ett "lagom" och balangs jag sökte. =)
TACK för alla svar!=)