Motivationen sviktar...

Jag är en tjej som vart överviktig i stort sett hela mitt liv och jag har som så många andra jojo bantat och tappat många kilo i flera omgångar för att alltid gå upp det igen. Som minst i vuxen ålder har jag varit nere på 80 kg och då mådde jag väldigt bra, trivdes med min kropp och tyckte jag kände mig frisk och pigg. Men allt det där gick jag upp igen och med råge och i december nu 2011 var jag uppe på mitt alltime high 118 kg. Bestämde mig för att åter igen ge mig själv och mitt liv en chans i början av året och har sedan dess gått ner till 107 kg (-11 kg). Mitt liv har varit kantat av sorg de senaste åren då jag förlorat båda mina föräldrar till cancer, nu senast min pappa 18 december. Nu när allt det "värsta som kan hända" har hänt och jag står här på andra sidan döden så känns det riktigt bra att kunna fokusera på mig själv som omväxling. Det här året är mitt, inget får komma ivägen för mina planer och mitt mål.

Men den senaste veckan har motivationen sviktat. Jag känner mig trött och sliten. Jag vet ju att man inte vill ha för snabba resultat, utan en varaktig nedgång och en livsstils förändring. Men hur gör ni andra när livet och kanske sorg kommer emellan er kamp och fokusen inte kan ligga helt på er själva? Vad gör ni för att komma igen och minnas att man faktiskt är värd det här.
Mitt slutgiltiga mål är att komma ner till 75 kg. Att få vara normal, äta normalt och förhoppningsvis kunna må bättre.

Känner igen mig så i det du skriver. Jag har dock inte varit med om så stora förluster som Du har, så nyligen.

Maten är en viktig del av vår vardag. Den gör oss lyckliga, bokstavligen; hjärnans belöningscentra aktiveras när vi äter. När vi minskar denna belöning är det naturligt att bli nedstämda och tycka att vi saknar något efter ett tag. Jag misstänker att det är det som kallas att tappa motivationen.

Då är det viktigt att hitta tillbaka till det där med ”varaktig nedgång och en livsstilsförändring” – man måste hitta ett sätt som man kan leva med resten av livet. Kanske inte ta bort all god mat och fika, eller godis, eller vad man nu tycker sätter guldkant på tillvaron?

Försöka lägga in mer motion i vardagen istället?

Jag tror att vi bara bestämmer oss, ”nu ska jag gå ned i vikt”, direkt efter en måltid, då humöret och belöningscentra är på topp. När de dalar är det mycket svårare att komma ihåg känslan som fick oss att börja.

Tack för ditt svar!

Ja det har varit en tung tid. Hade aldrig trott att jag skulle förlora båda mina föräldrar innan jag fyllde 30, men så är ju livet. Man kan inte alltid styra hur det blir. Jag vet ju att jag kan komma igenom förlusten även om det kommer ta lång tid och det kommer dröja innan man är igenom.
Det som känns svårt är ju att inte tappa fokusen på sig själv mitt i allt. Jag har under så många år oroat mig och tänkt så mycket på andra att det känns svårt att nu äntligen ha tid för mig själv. Jag vill verkligen göra den här resan, jag vill bli friskare och piggare. Jag vill fullt ut kunna leva livet och nå det jag drömmer om.

Det är nog som du skriver så att man kommer till vissa punkter då man liksom sviktar och det är väl egentligen bara att köra ännu hårdare då, puscha sig själv lite hårdare.
Vissa dagar känns det som att jag kan klara det här, det är inte omöjligt, medan andra dagar så känns det så otroligt långt bort.

Jag har funderat mycket på det här med att kunna hitta en hållbar balans, ett sätt att leva som kommer fungera även när min resa kommit till sitt mål. Men det är svårt. Jag har fortfarande otroligt svårt för att hantera godis, kakor och sötsaker. Och det känns för tillfället enklare att helt utesluta det. Men jag vet ju att jag förr eller senare måste konfrontera det, livet kommer ju vara fyllt av godsaker längre fram och man kan ju inte undvika alla såna situationer.