2012-03-12 Lättare i kroppen...

Men tyngre i sinnet...bara -0,7!!!
So what, jag känner ju att jag blivit fastare i kroppen och faktiskt har lättare att röra på mej. Och tänk om jag skulle gå ner 0,7kg varje vecka, ja det blir ju en himla massa kilon på ett år det.
Märks det möjligen att jag försöker dölja en liten besvikelse samtidigt dom jag jobbar på att intala mej själv att -0,7 är BRA....

Nu spelar det ju egentligen ingen roll, hur mycket jag gått ner på en vecka, jag kommer ju faktiskt att fortsätta min viktminskning oavsett om jag anstränger mej eller ej, tack vare all motion som jobbet ger mej. Gud vare tack och lov!

Men, man har ju den där tendensen att vilja skynda på allt, och den tendensen, ja, det är nog den som fällt mej alla gånger tidigare. Det smartaste av mej vore att bara luta mej tillbaka, slappna av och ta viktminskningen som den kommer.
Fast någonstans inom mej finns det en liten djävul som måste racka ner på mej, som vill att jag ska prestera mer, oavsett hur bra jag varit.
Jag skulle vilja få tag i den typen, be honom lägga av och skärpa till sej...hmm, intressant, jag könsbestämde den onda rösten inom mej...

Ja, jag har ju faktiskt en auktoritär pappa, som jag fortfarande vid 51-års ålder jobbar på att göra nöjd och stolt, ja, han lär nog inte ha något erkännande att ge framöver heller.
Hur var det han sa, då han i vanlig ordning "gnällde" på grabben min, "Inte skadar det att kritisera"...
Om han bara visste vad det skadar att ständigt försöka leva upp till alla ställda krav,
utan erkännande, utan att någonsin nå fram till mål...

Usch, det där är tungt att tänka på, det lämnar jag nu, för det påverkar mej, fast egentligen är det nog något jag borde berätta för honom hur det påverkat mej att må, hur jag alltid fått känna mej mindervärdig.

Skitsamma, ny vecka, ny dag och nya möjligheter, nu kör vi på viktpejlare!

Kommentarer